Varför fotografera på bländare 8 när man kan blända ner till minsta bländare (ex. f/32) och få ett ännu längre skärpedjup och därmed bättre skärpa? Den frågan får vi ofta besvara under våra workshops så jag tänkte reda ut begreppet diffraktion här.
Den fysiska förklaringen är något i stil med att ju mindre bländaröppningen är desto större andel av ljuset träffar bländarlamellerna och byter då riktning och det är denna riktningsförändring som ger upphov till diffraktion. Men det är i teorin och som fotografer är vi mer intresserade av hur det påverkar vårt fotograferande i praktiken.
Bilden i sin helhet.
Bländare 8 ger hög detaljrikedom och kontrast (100% crop).
Bländare 32 smetar ut detaljerna och ger ett kontrastlöst resultat (100% crop).
Bildexemplen ovan talar sitt tydliga språk. Det är stor skillnad vad gäller detaljer och skärpa mellan f/8 och f/32 om man granskar bilden i 100%. En skillnad som inte syns i en förminskad bild för webben men som blir uppenbar så fort bilden skrivs ut på papper större än A4. Med f/8 tas alla 21 miljoner pixlar på sensorn tillvara. Så är inte fallet med f/32.
Vad kan du då dra för lärdom av detta? Jo, att tänka efter innan du väljer bländare för skärpedjup. Är du ute efter bästa skärpa bör du välja den bländaren som ger det skärpedjup du behöver och inte blända ner mer. I bilden ovan räcker skärpedjupet redan på f/8 och därför är det onödigt att blända ner mer.
Var är då gränsen för när diffraktionen sätter in? Det beror på hur små pixlarna på sensorn är. En kamera med crop-sensor på 18 mp är betydligt känsligare för diffraktion än en kamera med fullformats-sensor med samma antal megapixlar eftersom pixlarna sig är mindre. En tumregel i dagsläget (med upplösning på ca 18-21 mp) är att diffraktionen slår in på f/8 för en kamera med crop-sensor och f/11 för en kamera med fullformats-sensor.
Har du frågor eller funderingar så kommentera inlägget här på bloggen.
En våg som hade varit svår att fånga utan trådutlösare.
När man fotograferar landskap använder man ofta längre slutartider. Då vill man absolut undvika att röra kameran när man trycker av. Detta för att slippa oskarpa bilder.
Det finns två sätt att trycka av utan att röra kameran. En är tråd-/fjärrutlösare, då trycker du själv när bilden ska tas precis som som på kameran. Det andra sättet är kamerans självutlösare. Ni vet den som pappa brukade använda för att hinna fram till familjen innan kameran gick av. Pip, pip, pip, klick är något som många känner igen.
Jag använder helst trådutlösare. Fjärrutlösare har jag inte så bra erfarenhet av. Batterier som tar slut, sändare och mottagare som slutar fungera. Har också varit med om att någon i en grupp har tryckt av och flera kameror har gått av för att de använt samma frekvens.
Ett problem med trådutlösare som jag tidigare har skrivit om är att dom kan spricka i sladden. Det finns viktig information i länken för dig med trådutlösare. Viktig info!
För mig går självutlösare också bort, av den anledningen att man måste trycka av innan kameran ska gå av. Det gjorde jag i flera år och hjälp vad svårt det är att veta att om två sekunder så kommer vågen vara just där eller om två sekunder så kommer träden att stå helt stilla.
Många kameror kan ställa självutlösaren på olika tider. Från början står nästan alla på 10 sekunder vilket är på tok för lång tid. När du väntar in en rörelse i naturen är 10 sekunder en evighet. 2-5 sek räcker gott för att vibrationerna i kameran ska dö ut.
Att inte trycka av på kameran blir viktigare ju längre objektiv man använder. Har du ett teleobjektiv på kameran ökar vibrationerna mångdubbelt jämfört med en vidvinkel. När min trådutlösare gick sönder i Abisko förra hösten konstaterade jag att tele inte var att tänka på om jag skulle få skarpa bilder med lite längre tider.
En tråd- eller fjärrutlösare kostar allt ifrån 200-1500 kr. När du fotograferar landskap kommer det att bli din bästa vän.
Vad använder du? Självutlösare, trådutlösare eller fjärrutlösare? Tipsa och berätta om dina erfarenheter.
24mm är mycket trevlig för stora och små landskap.
Ett av de mest välanvända objektiven i min kameraväska är Nikons 14-24 mm. En allt annat än vanlig zoom. Detta är ett extremt objektiv. Men lika extremt som det är lika roligt är det att använda. Det är så mycket vidvinkel att man får med allt. Vare sig man vill det eller inte. Jag använder objektivet mest till att fotografera stora landskap.
När Nikon släppte optiken i slutet på 2007 fick det mycket uppmärksamhet då det var riktigt skarpt redan på bländare 2,8. För mig som mest använder det på bländare 8-16 är skärpan absolut inget problem. Objektivet tecknar otroligt fint. Byggkvaliten är också bra. Jag känner mig aldrig orolig att använda det i de mest utmanande väder. Saltstänkta klippor i Bohuslän och ökendamm i USA har inte utgjort något problem.
Tänk bara på att vara försiktig med frontlinsen. Den välvda formen gör att man inte kan använda vanliga filter. Lee filters har producerat en specialhållare för avtonade gråfilter och ND-filter, men den är väldigt svår att få tag på. Lee har stora leveransproblem, beställer man idag kanske man med lite tur får den i mars-april enligt tillverkaren. Hållaren ska heller inte ses som ett skydd då den inte sluter tätt kring linsen. Smuts letar sig lätt in på frontlinsen.
Så vad gör man då om man inte har tillgång till filter? När det gäller avsaknaden av ett avtonat gråfilter får man istället ta två exponeringar och slå samman dessa i Photoshop. Polarisationsfilter kommer inte att göras av Lee till 14-24 så problemet där är helt enkelt att det inte finns. Svårt att göra något åt det.
Distorsionen är obefintlig på 24 mm och inte ens på 14 mm kröker horisonten mycket. Det lilla som felar rätar man lätt upp i Lightroom eller Photoshop. (Se vår videoguide om objektivkorrigering för förklaring) Detta är en viktig egenskap för mig som fotograferar mycket vid kusten. Jag vill inte att horisonten ska se ut som att jorden är rund. Ja, jag vet att dom säger att den är rund men tror inte på allt du hör.
Eftersom objektivet är så extremt är det ibland svårt att använda. Den mest extrema vidvinkeln 14 mm använder jag väldigt sällan på ”fullformat” framför allt inte på stående bilder. Men när man använder 4×5 format är 14 mm riktigt trevlig, även stående. 14-24:an kan också användas på Canon kameror tillsammans med en adapter från Novoflex. En som använder denna lösning är Ian Plant, en av de fotograferna som jag träffade i Zion National Park.
Med 14mm blir förgrunden dominerande även på liggande bilder
Med 20mm och stående 4×5 format kan förgrunden härligt framträdande
14mm stående kräver en fin himmel som fyller ut bilden upptill.
Storleken på sensorn är i de allra flesta fall avgörande vad gäller bildkvalité. Jag kommer i det här inlägget att redogöra för några vanliga format och deras för och nackdelar.
Exempel på några vanliga sensorstorlekar är:
- Mellanformat (48x36mm)
- 35mm ”Fullformat” (36x24mm)
- APS-C (22,3×14,9mm)
- Kompaktkamera Canon G12 (7,6×5,7mm)
Som man kan tyda av illustrationen ovan skiljer det väldigt mycket i storlek mellan de olika sensorformaten. Det är lika stor skillnad mellan APS-C och fullformat som det är mellan fullformat och mellanformat.
Vilka är fördelarna med en större sensor?
En större sensor med samma antal megapixlar som en mindre ger större pixlar. Större pixlar ger i sin tur bättre detaljrikedom eftersom det ställer mindre krav på objektiven. En större sensor ger också bättre brusegenskaper eftersom pixlarna är större så samlar de in mer ljus vilket leder till mindre brus.
Vad är då fördelarna med en mindre sensor?
Priset är den stora fördelen, de är billigare att tillverka. I övrigt tycker jag att fördelarna är få. Säg att vi har en APS-C kamera med samma pixeltäthet som en fullformatare. Fullformats-kameran blir då mer högupplöst och eftersom pixlarna är lika stora kan man beskära ut en APS-C ruta ur den större bilden och få samma fördel med brännviddsförlängning vilket är en stor anledning till varför man köper en kamera med mindre sensor.
Är en större sensor alltid bättre?
För landskapsfotografering är det enkla svaret ja. Ett mer nyanserat svar är att det beror på. Först och främst beror det på vilka krav du har vad gäller bildkvalité. Om du mest publicerar bilder på internet och skriver ut upp till A4/A3 klarar du dig gott med en mindre sensor. Vill du göra större utskrifter blir resultatet mycket bättre med en kamera med större sensor. Ju större sensorn är desto större och dyrare blir objektiven, detta kan vara en nackdel att ta i beaktande.
Mellanformat?
Något som det pratas och skrivs lite mindre om är mellanformat vilket troligtvis beror på det höga priset. En mellanformatskamera ger dock överlägsen detaljrikedom eftersom sensorn är mycket större. En annan skillnad är att de saknar AA-filter som är ett filter som förhindrar moiré men som tyvärr också begränsar detaljrikedomen i en DSLR. Nackdelen med mellanformatskameror är som sagt priset, men på den fronten har det börjat hända saker nu när Pentax släppt sin 645D. En annan nackdel är avsaknaden av live-view och att skärmarna har hittills varit väldigt dåliga. För att få ut mesta möjliga av en mellanformatskamera behöver skärpan sitta perfekt och det är problematiskt att få till i sökaren och då behövs en bra skärm med live-view.
Köp objektiv för framtiden!
Ett avslutande tips till dig som har en kamera med APS-C sensor och vill byta upp dig till fullformat är att se över hur dina objektiv fungerar (om dom nu fungerar) på fullformat. För att du ska uppleva kvalitetsskillnaden som en fullformatskamera ger måste du också ha objektiv som tecknar skarpt över hela bildytan och de objektiven kostar en del. Eftersom de fungerar ypperligt på en kamera med mindre sensor så kan det vara värt att investera i några objektiv innan du byter upp dig till en fullformatskamera.