Vy från Hrafntinnusker, Island – Juli 2011

Under mina första två veckor på Island vandrade jag längs med Laugavegur genom naturreservatet Fjallabak. Aldrig tidigare har jag upplevt ett så skiftande bergslandskap som här. Det blev väldigt uppenbart när jag tog mig upp på berget Hrafntinnusker och blickade ut över den här vyn som för mig sammanfattar det isländska landskapet. De färggranna ryolit-bergen närmast kameran som övergår i koniska mossbeklädda berg samt vulkaner och glaciärer längre bort.

Jag blev kvar uppe vid den här vyn i flera timmar i väntan på att ljuset skulle komma in rätt. Det var en härlig känsla att stå här helt ensam se hur ljuset förändrade sig över detta fantastiska landskap. Som tur var fanns det en lucka i molntäcket på rätt ställe, så väntan var inte förgäves.

Bilden har karaktären av en vidvinkelbild med förgrund, mellanparti och bakgrund trots att den är tagen med 50 mm. Det är väldigt sällan jag använder mig 50 mm för större landskap, men här var det helt perfekt.  Linjerna i ”förgrunden” som strävar bortåt skapar djup i bilden, brännvidden till trots. Jag testade även med mer vidvinkel, men då blev allt för plottrigt och bergen längre bort för små.

På vägen ner tillbaka till tältet så drog låga moln in och helt plötsligt var allt bara vitt.

Stenmosaik i Valley of Fire

När man säger ordet öken tänker de flesta på på ett området som är färglöst, torrt, ogästvänligt och fullt av sand. Och ja det är så öken ser ut på många håll i världen. Kanske inte färglös men åtminstånde monoton.

Men den öken jag har förälskat mig i är inte bara en stor sandlåda. Den är full av egendomliga sandstens formationer. Och där finns det mycket olika färger. Inga starka men subtila ljuvliga färger. Ett område underbart att jobba i.

Bilden är tagen på kvällen efter att solen gått ner. Men det finns fortfarande mycket ljus kvar, himlen reflekterar ner ett varmt ljus på sandstenen som syns svagt efter min sekund långa exponering. Bilden jag ser på kamerans display utstrålar inte ens lite av den känslan jag har. Jag tittar på histogrammet och ser att alla toner finns registerade. Bra då är resten ett arbet framför datorn.

När jag kommer hem från resan till USA så försvinner bilden i mängden och jag framkallar den inte föränn nästan ett år senare. När jag för några dagar sedan går igenom mina bilder inför en föreläsning dyker den upp. Eller snarare dom dyker upp eftersom det är en bild som är tagen stichad med min 85 mm tilt-shift. Jag slår ihop bilden i Photoshop och börjar jobba med den.

Långt där inne finns känslan jag hade när jag tog bilden. Det är den jag söker efter. Alla färger jag såg framför mig kommer fram. Jag drar mer i reglagen än jag brukar göra. Jag blir lite tveksam men den måste dras. Det som kommer fram är det jag söker.
Jag brukar förespråka att man ska vara försiktig med mätttnaden. Och det tycker jag forfarande. Man ska inte dra i spakarna bara för att. Men här behövs både mättnaden och kontrasten. Jag har gjort ett val och bilden växer fram på skärmen. Kanske ser den inte längre ut som det gjorde på platsen där bilden togs. Men spelar det någon roll när resultatet utstrålar min känsla för Valley of fire?

Måste vi naturfotografer hålla oss till verkligheten? Eller har vi en artistisk frihet att utrycka oss?

Vad tycker du?

Trollforsen, Lappland, September 2010 – Magnus Lindbom

Jag känner mig ofta mer kreativ på morgnar än på kvällar. Det beror nog på att huvudet är rensat från tankar vilket gör att man helt uppslukas av stunden.

Denna morgon befann jag mig vid Trollforsen som är en del av Piteälven och ligger nordväst om Moskosel. Jag var på plats redan kvällen innan men eftersom ljuset då inte var något speciellt så ägnade jag tiden åt att leta potentiella bilder. Jag brukar vid sådana tillfällen försöka ”tänka bort” det rådande ljuset och istället se möjliga kompositioner och försöka bilda mig en uppfattning om hur ljuset kommer att falla. Det är dock lättare sagt än gjort och jag slås ofta av hur ljuset på egen hand helt kan förvandla ett motiv. Så var fallet denna morgon.

Efter att ha tagit mig upp ur sovsäcken och ut ur tältet (som stod väl förankrat på en parkeringsplats) vandrade jag i mörker uppströms till en plats jag rekat kvällen innan. Väl framme var det fortfarande mörkt så jag monterade upp kameran på stativet och testade lite olika perspektiv och brännvidder i väntan på ljuset. Luften var kall och fuktig utmed forsen. Min strategi denna morgon var att vänta in ljuset. Jag hade hittat en komposition som jag var väldigt nöjd med och hade på känn att det med ”rätt” ljus skulle kunna bli riktigt bra.

Efter ett tag så syntes en svag röd glöd borta i horisonten som växte sig starkare och starkare och några minuter senare så var ljuset helt fantastiskt. Ett antal exponeringar senare vandrade jag med en upprymd känsla i kroppen tillbaka till parkeringen och bilen. Jag hade på känn att jag hade något riktigt bra på minneskortet och det är en känsla, som för en fotograf, är svår att slå.

Våren är för mig och många andra fotografer synonymt med Skåne och framför allt Söderåsens nationalpark. Jag brukar försöka lägga några dagar varje vår i parken. Det brukar vara en skön tid med mycket av den typen av fotografering som jag gillar, ett ständigt letande efter linjer och strukturer i och kring ravinen vid Skäralid.

Bokskogen är det som lockar de stora massorna. Den brukar slå ut i slutet av april till början av maj men i år kom våren tidigt i Skåne. Under påskhelgen sprack löven i bokskogen ut, så när jag kom till Söderåsen efter Valborgshelgen var allt utslaget. Just bokskogen tycker jag blir mer intressant just när den spricker ut eller lite innan. Då ser man det skelett av träd som ravinen är täckt av och som ger så mycket möjligheter till fotografering.

Efter en riktigt kall och frostig morgon kom jag upp till Kopparhatten. Solen gick upp och värmde skönt. Det mjuka ljuset flödade in i träden på kanten till ravinen som tog upp den varma tonen i sina nyutspruckna löv

Just denna björken har jag stannat till vid och försökt fotografera ett flertal gånger. Men den slutliga bilden har aldrig liknat min vison. Jag har som sagt ofta varit på plats tidigare på året. Då har trädet känts naket och kalt. Nu var det allt annat än naket och kalt.

Jag gillar speciellt att hela björken är belyst men bara en liten del av bakgrunden. Det gör att de solbelysta löven separerar fint från den skuggade bakgrunden.

Inkommande våg, Hovs Hallar – Magnus Lindbom

Det var andra kvällen under vår workshop Kullen & Hovs Hallar och vi hade hittills haft riktigt finväder. Det vill säga lite för fint för att fotografera de stora vyerna. På vägen ut till Hovs Hallar som var kvällens destination var det många som hoppades på lite moln. Och det var just det som fanns på himlen, med betoning på lite. Det var ”vackert väder”-moln som vanligtvis försvinner med solen.

Men molntäcket tätnade när en regnfront drog in och vi fick fantastiskt fina förhållanden. Jag hittade ett ställe där vågorna slog in fint och blev kvar där tills det blev mörkt. Det är ofta så jag gör när jag hittar ett ställe med potential. Jag jobbar med det tills jag är helt nöjd, det finns ingen vits med att stressa vidare och leta andra motiv när man redan har något bra där man står.

I denna bild utgör vågornas rörelse nästan hela förgrunden vilket betyder att man måste vara väldigt noggrann med när man trycker på avtryckaren och hur lång slutartid man väljer. Jag observerade vågorna ett tag och kom fram till att det vore bäst att trycka av när en relativt stor våg precis slog in. Jag ville nämligen att vågen skulle skölja genom hela bildrutan. Slutartiden var inställd på en halv sekund vilket var tillräckligt långt för att få ett linjespel i vågen. Med en längre slutartid hade linjerna i vågen flytit ihop och mer blivit en kontrastlös yta.

Bilden är tagen i det absolut sista solljuset som tecknas som en mjuk röd glöd på klipporna.